Kvotmått
För att skapa sig en bättre bild av personers hälsa och för att kunna studera utvecklingen över tiden, så finns det olika kvotmått för att studera detta.
Det mest kända och omskrivna kvotmåttet är antagligen BMI – Body Mass Index – som, genom att ta hänsyn till förhållandet mellan vikt och längd ska ge ett mätbart tal på om personen är normalviktig eller ej. Ett mindre känt, men alltmer populärt mått, är midja-stuss-mått, som vi kommer att gå in på närmare nedan.
Utöver detta finns det ett antal andra metoder för att bestämma kroppssammansättning och fetthalt. Bland dessa finner man t.ex. bioimpedans, vilket är en metod att mäta kroppsfettet med hjälp av en svag ström genom kroppen. Då fett leder ström sämre än t.ex. muskler kan man bestämma andelen fett i kroppen. Dock kan tillförlitligheten variera starkt mellan olika metoder, då man minst behöver tre spridda mätpunkter på kroppen, vilket inte alla erbjuder.
Den mest tillförlitliga metoden är dock att sänka ner personen i en vattentank för att bedöma densiteten. Denna metod är tyvärr ganska omständlig och kräver stort utrymme för tanken, så den används sällan.
För att dock behålla fokus på kvotmåtten, som är hyfsat enkla mätmetoder ska vi utveckla BMI och midja-stuss-mått.
För att kunna bestäma BMI måste man först och främst ta reda på personens vikt och längd. Detta bör göras på plats, då personer inte alltid kan sina mått tillräckligt exakt eller aktuellt.
Utifrån det tar man sedan vikten delat genom längden i centimeter i kvadrat (BMI = längd/ vikt² ). Talet som kommer ut ifrån detta jämförs sedan med en standardiserad tabell som indikerar om man ligger inom normalviktiga, underviktiga, överviktiga eller obesa (fetma) området.
Kategorierna lyder som följer:
| Kategorier | BMI |
| Starkt underviktig | – Mindre än 16.5 |
| Underviktig | – Från 16.5 till 18.5 |
| Normal | – Från 18.5 till 25 |
| överviktig | – Från 25 till 30 |
| Obese Klass I | – Från 30 till 35 |
| Obese Klass II | – Från 35 till 40 |
| Obese Klass III | – över 40 |
Problemet att använda BMI som kvotmått ligger dock i att vi inte vet något om kroppsammansättningen när vi bestämmer kvoten. Detta kan innebära att en person som är väldigt muskulös felaktigen kan bli klassad som överviktig, eller att en person som verkar normalviktig egentligen är underviktig, men balanserar upp det genom mycket muskler.
Därav börjar det bli alltmer populärt att använda midja-stuss-kvoten som riktmärke. Detta kvotmått innebär att man mäter ett mått runt midjan och ett mått runt stussen (som är ungefär runt rumpan). Sedan delar man midjans centimeter genom den av stussen och får så ut en kvot. För kvinnor ska denna kvot ligga under 0,8 och för män under 1,0. Varför man just mäter på dessa två punkter beror på att man så kan få en ganska bra bild på om det föreligger någon sorts bukfetma. Denna typ av fetma är betydligt mycket farligare än om fettet är mer fördelat över kroppen och man har studerat en korrelation mellan bukfetma och hjärt-/kärlsjukdomar. Eftersom kvinnor ofta har mer rumpa än män, ska kvinnornas kvotmått vara lägre än mäns för att inte vara farlig. Felkällan ligger i att t.ex. en man kan ha en större stussomfång än genomsnittet och så får ett lägre stussmått, eller att en tjej har betydligt smalare höfter än genomsnittet och så får ett för högt mått.