Konditionstester
Alla konditionstester bygger i slutändan på att mäta den maximala syreupptagningsförmågan (VO2 max). I folkmun kallas detta även "vår kondition". För att utreda konditionen finns det direkta och indirekta metoder. De direkta metoderna kräver att man belastas maximalt emedan indirekta metoder lutar sig emot tabeller och andra beräkningsmöjligheter för att med hjälp av mätresultaten beräkna syreupptagningsförmågan. De sistnämnda är naturligtvis inte lika exakta som de direkta. För den större delen av befolkningen kan resultatet dock anses som förhållandevis rättvisande. Indirekta metoder är även oftast billigare att genomföra, plus att de även kan utföras på större grupper samtidigt/ med kortare tidsåtgång.
Maximal syreupptagningsförmåga (direkt metod):
Målet av ett sådant test är att mäta "hur bra konditionen är" i enkla ord. För att få ett resultat krävs att personen belastas maximalt rent konditionsmässigt. Detta görs t.ex. på löpband eller på cykel, men kan även göras på roddmaskiner. Används löpband så höjs hastighet och lutning successivt tills maximal ansträngning nåtts. Med cykel och roddmaskin så höjs belastningen istället. Det bör betonas att en sådan test bör göras grenspecifikt om möjligheten finns för att får rättvisande resultat. För att kunna bestämma syreupptagningsförmågan krävs en inandningsmask för att samla in utandningsluften under testet. även pulsklocka används då man vill bestämma maxpulsen.
Åstrands test (indirekt metod):
Även här vill man bestämma den maximala syreupptagningsförmågan, dock utan att tvinga personen att uppnå maximal belastning. Tanken är att använda sig av korrelationen mellan puls och syreupptagningsförmåga. Testet utförs på en träningscykel (t.ex. Monark). Innan testet utförs beräknar man personens maxpuls (män: 120–ålder, kvinnor: 125–ålder) och försöker genom en intervju att bestämma träningsgrad för att utifrån detta bestämma vilken belastning man ska välja på cykeln. När personen väl börjat cykla väntar man tills steady–state (stabil puls) uppnåtts efter ungefär sex minuter innan man börjar mäta pulsen. Det är viktigt att notera motstånd och puls hela tiden. Utifrån den samlade data man har efter avslutad test kan man sedan med hjälp av tabeller beräkna den maximala syreupptagningsförmågan. För elitidrottare kan denna test var något missvisande och i huvudsak används den för motionärer.
Beep–test (indirekt metod):
Detta test utmynnar även så i att bestämma den maximala syreupptagningsförmågan och är en av de tester som ofta används i skolor. Personerna som utför testet ska springa mellan koner placerade 20 meter ifrån varandra mellan en signal som ges. Efter varje minut når man en högre nivå vilket innebär att signalen gers med allt kortare avstånd. Hinner personen inte fram längre till andra sidan, så har man fortfarande chansen att "komma ikapp" inom två ytterligare signaler. Gör man inte detta är testet automatiskt avslutat. är det så att personen kommer fram till konerna innan signalen ges måste personen vänta vid dem tills signalen ljuder igen. Med hjälp av antal löpta sträckor och uppnådd nivå kan man med hjälp av tabeller bestämma syreupptagningsförmågan.
Coopertest (indirekt metod):
Coopertestet är ganska enkelt i jämförelse med många andra tester. Enda redskapet som behövs är egentligen ett tidtagarur och ett redskap för att mäta sträckor. Under tolv minuter ska testpersonerna springa så långt de kan (huvudsakligen utförs testet på löparbanor för att standardisera, men även för att underlätta mätningen). Utifrån den sträcka som sprungits kan man sen med tabellers hjälp bestämma syreupptagningsförmågan.